Jag håller på med sådana därninga kampsporter - ni vet där man tar på sig en pyjamas eller kortbyxor och spöar upp varandra. I går så drog jag följaktligen på mig min pyjamas och lämnade hemmet för att få stryk men döm min förvåning när jag kom hem otränad och med en 82:a Lowrider. Det föll sig inte bättre än att jag satt och fipplade med Blocket-appen på väg till träningen och hittade en till synes osannolikt fin originalhoj från reagan-eran. En ägare, uthämtad i maj 1982, 3300 mil (100 mil per år), fullservad och 100% originalskick. Åkte dit direkt. Ägaren var tvungen att sälja av hälsoskäl. Slog till direkt. Man faller ju pladask när allt är på plats inklusive originaldekaler osv. En äkta söndagshoj som aldrig sett regnväder och alltid stått i garage. En fröjd.

Det är en viss skillnad mot en 05 twincam måste jag säga. Växellådan är kärv och klonkig i jämförelse och kopplingen hård som Karelin. Kicka har jag inte vågat göra än men den startar snällt med elstarten. Tomgången har sitt fantastiska tom-tomitom-tomitom-tomitom-gång och den luktar precis som en gammal hoj skall. Bensin. Originalljuddämparna sitter ju på men uppenbarligen var reglerna mer generösa då. Den låter lagom mycket. Inte lika sinnessjuk som min TC med raka rör. En snabb granskning av golvet där den stått de senaste åtta åren ger vid handen att den är oljetät också. Enligt säljaren aldrig renoverad - bara servad varje år på verkstad.

Körmässigt så är de klart besläktade. Lowridern känns betydligt mindre, lite som en evo-sportster. Fjädringskomforten är ungefär densamma. Saknar snut-rutan på min Springer. Efter bara fem mil på Lowridern så framstår det som ett mysterium hur folk kunde ge sig ut på långresor med dessa hojar. Åka småvägar och till Ica - inga problem. Långkörning på motorväg - fullständigt sinnessjukt.

Nu återstår bara en omgång Autosol och njutning.